Sanna Öhrling

Nu när vi bor ute på landet (utanför cityringen) så har vi lite bättre promenadstråk för Timon. Alldeles intill huset har vi en liten skog med massor av små stigar som är perfekt att rasta i. Skogen är dock inte upplyst så när mörkret är ett faktum så ser man inte mycket. För någon vecka sen skulle jag ta ut Timon på en liten snabbis innan våra middagsgäster kom. Det var fullmåne och den lyste väldigt starkt så jag upplevde det inte så mörkt när jag började gå mot skogen. Precis när jag kommit in i skogen får jag direkt en känsla av obehag, varför var jag tvungen att gå i skogen? varför gick jag inte bland husen? Jag ser ingenting och jag är helt ensam med en skraj hund. Sen rycker jag på axlarna och tänker - Nu kan jag ju inte backa, måste ju bevisa att jag klarar att gå själv i skogen i mörkret. Det bör även tilläggas att man ser vårt hus hela tiden. Frågan är varför jag kände att jag behövde bevisa något? ingen var ju där, kunde ju ha vänt utan att någon fått reda på det. Men men jag var envis och fortsatte. Efter ytterligare en bit kom jag på att jag faktiskt inte kunde se något alls. Tänk om jag skulle bli påhoppad? Jag skulle för det första inte ens kunna försöka förbereda mig (för en fight), för det andra skulle jag inte ens se hur personen såg ut och för det tredje så skulle ingen annan (vittne) kunna se något heller. 

 

Jag tar två steg till och plötsligt rasslar det i en buske nära mig, jag ser inte vart men jag hör att det är nära. Min kropp bli iskall och paralyserad. Timon börjar skälla som en tok och jag känner hur kopplet rullas ut. Jag försöker för mitt liv se vad det är och vad som troligen är på väg mot mig. FAN, Varför skulle jag gå skogsvägen? Plötsligt i paniken börjar jag se en skugga framför mig (ca 5 meter framför mig), är det en häst? är det en varg? vad är det för något? Då kom jag på att det kanske skulle vara bra att "veva" in Timon om det skulle vara en varg för annars förvinner nog han i en tugga och jag i nästa. Ska jag springa, klättra upp i ett träd eller stå still? Innan jag ens hann tänka klart så skrek jag på Timon i en riktig gälld röst att komma och han kom springandes som en kanonkula. Vi båda var snart ute ur skogen, vilket är 20 meter från händelsen. Där står jag och flåsar i panik för att försöka förstå vad som nyss hänt och vad som troligen kommer komma efter mig. I den här stunden fruktar jag mitt liv och känner mig totalt panikslagen. Inget verkar komma efter mig och där står jag ensam, rädd och oförstående. Jag går sakta in mot skogen för att se vad det var för något. Av någon sjuk anledning så var jag nyfiken mitt i min nära döden upplevelse.

 

När jag närmar mig ser jag äntligen vad det är för något. Det är inte en häst och definitivt inte en varg, det var ett rådjur!! Där stod hon och nosa i snön som om ingenting har hänt, det var så fridfullt och fint. Fyfan hur ofta hoppar ett rådjur ut 5 meter framför en i en toksvart miniskog? Skogen ligger omringad av hus och vägar så det stackars rådjuret måste verkligen hamnat vilse. Jag stod och tittade ett tag när hon gick där och nosa i snön innan jag gick in för att hälsa gästerna välkomna, Välkomna till landet!