Idag är det fyra år sedan vi hämtade hem vår lilla hund, sjukt vad tiden går. Då hette han Tyson (uppfödarens barn döpte honom) och var så liten. Varken jag eller Johan kan förstå hur vi ens kom på att vi skulle köpa hund och att vi ens gjorde det? Ingen av oss ångrar det en sekund men man undrar ju hur man tänker ibland. Lite farligt att vi båda är impulsiva och ivriga men det är ju lite roligt också, man vet aldrig vad som händer. Min pappa slutar aldrig förvånas över att det ständigt händer saker, han blir nog lite matt av att bara höra på allt som händer ibland. Bara det när vi flyttar (vilket vi gör en gång om året) så flyttar jag och Johan i princip själva för att vi är så ivriga att ingen hinner komma för att hjälpa till. Vi bokar tid och datum med nära och kära och när de kommer finns det inget kvar. Bara det att vi har flyttat så mycket som vi gjort säger en hel del, vi har myror i brallan. Nu har vi sagt att vi ska bo här i radhuset ett tag men vi vet båda två att vi inte har ro i kroppen för att stanna på samma ställe allt för länge. Vi måste ständigt ha nya projekt. Nu känner jag att vi hamna på sidospår här, blogginlägget skulle handla om Timon men jag lyckas få det om oss istället (ego!?).
Han (Timon) blir mer och mer egen för varje vecka som går, fortfarande. Han är alltid glad och mysgalen, en riktig knähund. Han har aldrig varit sjuk eller haft några större problem med något... Vill inte gå in på olyckorna som varit under åren men det bör nämnas att han rymt 2ggr varav en gång slutade på polistationen och den andra några meter från hemmet. Olyckorna som skett hemma hos våra vänner Budda och Sandra bör inte heller talas om.
