Sanna Öhrling

Igår var det dop för William, min systerson, i Skerike kyrka. Som gudmor fick jag äran att hälla upp vattnet i dopfundet och ta emot dopljuset. Sällan man står framför en folksamling i en kyrka men det var faktiskt rätt roligt. Efter dopet blev det fika i prästgården intill.  Vi avslutade dagen hemma med min favorit från Limone och mys framför ett avsnitt av Sons of anarchy. 

 

 

 

 

Idag är det fyra år sedan vi hämtade hem vår lilla hund, sjukt vad tiden går. Då hette han Tyson (uppfödarens barn döpte honom) och var så liten. Varken jag eller Johan kan förstå hur vi ens kom på att vi skulle köpa hund och att vi ens gjorde det? Ingen av oss ångrar det en sekund men man undrar ju hur man tänker ibland. Lite farligt att vi båda är impulsiva och ivriga men det är ju lite roligt också, man vet aldrig vad som händer. Min pappa slutar aldrig förvånas över att det ständigt händer saker, han blir nog lite matt av att bara höra på allt som händer ibland. Bara det när vi flyttar (vilket vi gör en gång om året) så flyttar jag och Johan i princip själva för att vi är så ivriga att ingen hinner komma för att hjälpa till. Vi bokar tid och datum med nära och kära och när de kommer finns det inget kvar. Bara det att vi har flyttat så mycket som vi gjort säger en hel del, vi har myror i brallan. Nu har vi sagt att vi ska bo här i radhuset ett tag men vi vet båda två att vi inte har ro i kroppen för att stanna på samma ställe allt för länge. Vi måste ständigt ha nya projekt. Nu känner jag att vi hamna på sidospår här, blogginlägget skulle handla om Timon men jag lyckas få det om oss istället (ego!?).

 

Han (Timon) blir mer och mer egen för varje vecka som går, fortfarande. Han är alltid glad och mysgalen, en riktig knähund. Han har aldrig varit sjuk eller haft några större problem med något... Vill inte gå in på olyckorna som varit under åren men det bör nämnas att han rymt 2ggr varav en gång slutade på polistationen och den andra några meter från hemmet. Olyckorna som skett hemma hos våra vänner Budda och Sandra bör inte heller talas om. 

 

 

Idag fyller min händelserika blogg 1 år. På den tiden har jag hunnit med ca 180st inlägg, rätt mycket ändå med tanke på mina bloggsvackor. Slår man ut det på ett år så blir det faktiskt ett inlägg varannan dag, inte så tokigt va? En eloge till mig med andra ord. Till nästa år blir det kanske mer!

 

 

 

Igår började jag inte förrän 10, helt underbart med sovmorgon. Jag bjöd över pappa på en liten frukostbuffé eftersom han var ledig och skulle hjälpa oss med Timon. Det fanns ägg, yoghurt,flingor, bröd, skinka, ost, smör, kaviar, gurka, paprika, juice (äpple och apelsin) och kaffe. Ingen vanlig vardagsfrukost, min består normalt sätt av två ägg och ett glas vatten. Låter ju otroligt tråkigt men det är lätt och smidigt. Äggen kokas medan jag gör mig fin, hinner jag inte käka hemma så tar jag med mig på jobbet och käkar. Jag brukar även koka ett extra ägg som jag kan ha som mellanmål, hur lätt och gott som helst (ok där överdrev jag lite det är gott men inte hur gott som helst, min frukostbuffé däremot..mhmhm). Efter frukosten visade jag alla tekniska delar av huset så pappa skulle kunna kika lite film eller något annat roligt på appletv:n och lite annat innan jag for vidare till jobbet. När jag kom hem hade verkligen pappa inte tagit det lugnt. Han bytte lampor som varit trasiga och andra saker som vi tänkt göra-sen-någon-gång-när-vi-känner-för-det-men-det-kommer-nog-dröja. Så fort Johan kom hem vart det lite eftermiddags jobb. Vi har sen flytten tänkt att byta ut tvättmaskinen till vår egna som vi haft tidigare mot den som följde med huset. Det har varit väldigt tajt med plats för att kunna byta men det fixade grabbarna galant. Vi har även fått en extra brandvarnare som pappa fixat, Tack snälla för all din hjälp. Perfekt att komma hem från jobbet och veta att hunden blivit ordentligt rastad och road, lampor blivit bytta och tvättmaskinen kommit till rätta. Både jag och Johan är för trötta när vi kommer hem från jobbet för att rodda med sånt och på helgen har man ingen lust direkt.  

 

Det är väldigt skönt att Johan äntligen är hemma, varit väldigt tomt utan honom. Nu kan vi äntligen ta helg!

 

 

 

De senaste veckorna har jag varit oförklarigt trött. Det har varit segt att ta sig upp ur sängen på morgonen, mer än vanligt. I måndags när jag cyklade till jobbet blev jag akut trött och skulle lätt kunnat somnat på cykeln om det var möjligt. Detta har lett till att jag ruckat på mina rutiner lite, för att kunna sova mer. Jag brukar oftast duscha varannan dag men nu har det blivit var tredje och ibland, hemskt nog, har det blivit på fjärde dagen. Redan här måste jag säga att jag tagit snabbduschar utan att tvätta håret, någon dag här och där. Så det är inte lika illa som det låter. Men håret som jag normalt sätt har utsläppt med lite lockar eller någon annan rolig detalj har förvandlats till en hej-kom-och-hjälp-mig-typ-i-förrgår-frisyr. Varje kväll innan jag går och lägger mig tänker jag -Eh, jag tar det imorgon. När jag vaknar och tittar mig i spegel med världens svintohår tänker jag - Ja det här funkar väl en dag till, jag duschar ikväll istället. Så där fortsätter det tills dagen kommer då inget går att rädda eller dölja. 

 

Men igår inträffade något som gör att jag starkt ifrågesätter min, rent av, slöhet. 

 

Jag var på IKEA efter jobbet (X-antal dagar sen senaste duschen) på jakt efter en lampa, som såklart inte fanns hemma. Jag fick istället med mig hem nya fina (billiga) blommor och krukor. Sen var det ett och annat ljus som åkte ner i påsen, jag erkänner det. När jag kom fram till kassan (den med självbetjäning) står jag och blippar mina varor i min egna lilla värld. Efter några blippningar känner jag mig väldigt iakttagen av IKEA-kassa-damen.  Jag känner på mig att hon misstänker att jag "råkar glömma" blippa in någon kruka eller blomma. Jag fortsätter med mitt och hon fortsätter glo. När jag är färdig (betalt och allt) tar jag mina kassar för att gå. Då tar hon tag i min arm, stoppar mig och säger - Jag vill ta mig en titt i din påse. - Ja självklart får du det säger jag med ett leende på läpparna. Hon räkna och talade högt allt som stod på kvittot och bockade av vart efter. Självklart blir det slumpmässiga kontroller men det brukar datorerna/kassorna säga till om när det är dags. Den här damen var nog väldigt säker på att jag fifflade med mina varor eftersom hon hade stenkoll på mig. Självklart hade jag gjort rätt för mig. 

 

Direkt efter IKEA åkte jag till Maxi för lite små handling. När jag kommer fram till kassan, återigen självbetjäning, åker jag dit på en till koll. Inte slumpmässigt av datorn utan av att personalen kom fram och bara sa det. Den här tjejen var däremot väldigt trevlig men det är andra gången i rad på Maxi. 

 

 

 

 

 

Nu när vi bor ute på landet (utanför cityringen) så har vi lite bättre promenadstråk för Timon. Alldeles intill huset har vi en liten skog med massor av små stigar som är perfekt att rasta i. Skogen är dock inte upplyst så när mörkret är ett faktum så ser man inte mycket. För någon vecka sen skulle jag ta ut Timon på en liten snabbis innan våra middagsgäster kom. Det var fullmåne och den lyste väldigt starkt så jag upplevde det inte så mörkt när jag började gå mot skogen. Precis när jag kommit in i skogen får jag direkt en känsla av obehag, varför var jag tvungen att gå i skogen? varför gick jag inte bland husen? Jag ser ingenting och jag är helt ensam med en skraj hund. Sen rycker jag på axlarna och tänker - Nu kan jag ju inte backa, måste ju bevisa att jag klarar att gå själv i skogen i mörkret. Det bör även tilläggas att man ser vårt hus hela tiden. Frågan är varför jag kände att jag behövde bevisa något? ingen var ju där, kunde ju ha vänt utan att någon fått reda på det. Men men jag var envis och fortsatte. Efter ytterligare en bit kom jag på att jag faktiskt inte kunde se något alls. Tänk om jag skulle bli påhoppad? Jag skulle för det första inte ens kunna försöka förbereda mig (för en fight), för det andra skulle jag inte ens se hur personen såg ut och för det tredje så skulle ingen annan (vittne) kunna se något heller. 

 

Jag tar två steg till och plötsligt rasslar det i en buske nära mig, jag ser inte vart men jag hör att det är nära. Min kropp bli iskall och paralyserad. Timon börjar skälla som en tok och jag känner hur kopplet rullas ut. Jag försöker för mitt liv se vad det är och vad som troligen är på väg mot mig. FAN, Varför skulle jag gå skogsvägen? Plötsligt i paniken börjar jag se en skugga framför mig (ca 5 meter framför mig), är det en häst? är det en varg? vad är det för något? Då kom jag på att det kanske skulle vara bra att "veva" in Timon om det skulle vara en varg för annars förvinner nog han i en tugga och jag i nästa. Ska jag springa, klättra upp i ett träd eller stå still? Innan jag ens hann tänka klart så skrek jag på Timon i en riktig gälld röst att komma och han kom springandes som en kanonkula. Vi båda var snart ute ur skogen, vilket är 20 meter från händelsen. Där står jag och flåsar i panik för att försöka förstå vad som nyss hänt och vad som troligen kommer komma efter mig. I den här stunden fruktar jag mitt liv och känner mig totalt panikslagen. Inget verkar komma efter mig och där står jag ensam, rädd och oförstående. Jag går sakta in mot skogen för att se vad det var för något. Av någon sjuk anledning så var jag nyfiken mitt i min nära döden upplevelse.

 

När jag närmar mig ser jag äntligen vad det är för något. Det är inte en häst och definitivt inte en varg, det var ett rådjur!! Där stod hon och nosa i snön som om ingenting har hänt, det var så fridfullt och fint. Fyfan hur ofta hoppar ett rådjur ut 5 meter framför en i en toksvart miniskog? Skogen ligger omringad av hus och vägar så det stackars rådjuret måste verkligen hamnat vilse. Jag stod och tittade ett tag när hon gick där och nosa i snön innan jag gick in för att hälsa gästerna välkomna, Välkomna till landet!

 

 

 

Igår var jag en snabbis in på Face för att köpa och eventuellt byta färg på min foundation. Det är bra drygt att köpa foundation, det är mycket som ska klaffa för att den ska passa just dig. Först måste man egentligen veta vilken hudtyp du har; torr, blandad eller fet. Sen måste du hitta rätt färg och nyans. Av alla olika märken som finns är det en riktig djungel att lista ut vilken som passar dig bäst. Jag har testat allt från Isadora, Maybeline, Loréal till Make up store, ID minerals och Face Stockholm. Under sommartid passar ID minerals foundation, medium beige och under vintertid (blekatiden) så funkar just nu Face Stockholms foundation shade A bäst.

 

När jag var in på Face så fick jag grymt bra hjälp. Jag har själv upplevt att min färg har varit lite för mörk och vi testade säkert 5 olika nyanser men antingen var de alldeles för ljusa, rosa, gula eller gråa i tonen. I slutändan visade det sig att den jag redan har var bäst för mig. Däremot visade hon hur jag skulle göra med penseln för att unvika stora kontraster (vilket sker när färgen inte är en perfect match) mellan t.ex. ansikte och hals. För att få mer liv och färg i ansiktet så visade hon även hur man ska göra med solpuder. När man hör ordet solpuder så ser jag bara en orangefärgad fejja som ser lite smutsig ut. Men så behöver det inte alls vara. Färgen och nyansen blir mildare om du har en mjukare borste och ta lite i taget för att få fram önskat resultat. För att få en mer "natulig" balans med färgen kan man även använda en annan teknik. 

 

Du början mitt på pannan med borste och drar den som en båge till mitt under ögat där vänder du och drar en till båge till mitten på hakan. Du kan tänka att det formar sig som en 3:a. Sen för att få en extra lyster och liv kan du tutta på rouge mitt under ögat på lilla "kindkudden". Då slipper man den där klassiska fartranden på kinden och det blir inte uppenbart att du har rouge och solpuder på dig. Ett bra tips för någon som är intresserad.

 

 

Jag kan varmt rekomendera att gå till Face om ni känner att ni behöver lite nya idéer, testa andra produkter eller att bara få lite nya tips som passar dig. Personalen där är himla goa och trevliga, de tar verkligen tiden att hjälpa, testa och tipsa. 

 

Igår vart det en riktigt myssöndag. Vi sov länge, slappa, bakade lussekatter (rättare sagt jag bakade), tvättade, bloggade och sen vart det en kvällsbio, The Hobbit 3D. Det var sista dagen på Johans långa julledighet så idag är det tillbaka till verkligheten. Vi har tänkt att baka lussekatterna under mellandagarna men det hanns verkligen inte med och den tid vi hade över hade vi ingen lust att spendera i köket så vi (jag) fick baka igår istället. Jag gör aldrig lussekatter utan mandelmassa, bullarna blir så saftiga och goda. Om ni aldrig testat det förut så måste ni göra det.  

 

Nu när vi är tillbaka till verkligheten så startar vi med en pusselvecka. Johan ska vara i Stockholm tisdag, onsdag och torsdag vilket betyder att jag är själv med hunden och har dessutom långa pass på jobbet. Jag kommer få köra honom till min pappa två dagar och eventuellt till svärmor en dag. Han blir helt plötsligt ett dagisbarn men det ska vi väl klara av. Det blir värre att sova själv två nätter för första gången i huset och jag måste ju erkänna att Timon inte är så mycket till en beskyddare. Han tror nog det själv men han skulle aldrig kunna skrämma eller skada någon.

Det bästa sättet är helt enkelt sova med TV:n på så det inte blir "för tyst", då hör man saker och tankarna skenar. Men jag ligger redo med batong och baseballträ -So don't even think it!

 

 

 

 

Igår vart det en sväng till huvudstaden för lite shopping. Vi tänkte gå upp vid 07.30 för att hinna duscha, käka och göra oss redo för the big city men glöm det, fy fasen va trötta vi var. Jag orkade verkligen inte, det kändes som att det var mitt i natten. Vi båda förstod ganska snart att vi behövde stryka duschen, jag drog på extra deo och lite torrshampoo i virvelvinden så var det klart. Vi rulla in i city 09.45 och hitta parkering på en gång, betalade 1kr så fick vi parkering till måndag, perfekt! Johan har sen länge parkerat på en väldigt gömd parkering ca 200m från centralstationen. Det finns alltid plats och det är bra pris för att vara Stockholm. Jag kan inte berätta vart det är (nr.1 jag hittar inte och nr.2 eftersom jag har så många bloggläsare så skulle vi aldrig hitta en parkering igen). När vi kom fram till första butiken satt de nyklarna i dörrarna, det var vi och tre personer till i hela Stockholm?!?! Har vi missat något? Det har aldrig någonsin varit så lugnt. Missförstå mig inte, det var så skönt att slippa trängas för en gångs skull. Vi kunde titta, prova och köpa utan att det var kö en enda gång, underbart! 

 

Tänkte slänga upp lite bilder på mina inköp, det kanske kan vara roligt för någon! 

 

 

Jag fick så många fina julklappar i år, jag kan knappast varit så snäll. Jag och Johan kom överrens om att vi inte skulle köpa några julklappar till varandra utan istället lägga våra pengar på nya tapeter till vardagsrummet och arbetsrummet, vuxen poäng eller vad? Men Johan gav mig en julklapp ändå, känner mig riktigt bortskämd och lite dum som inte hade en julklapp till honom (hoppsan Kerstin). Jag fick två super fina ljuslyktor som jag för ett par månader sen pekade på och sa " Om du någon gång skulle vilja köpa något till mig så ska du köpa dom här ljuslyktorna". Väldigt kul att han kom ihåg min lilla "order". Jag har under det senaste året kommit fram till att jag är väldigt bestämd av mig, jag har väldigt lätt för att styra och ställa för att få det som jag vill... stackars Johan!  Trodde inte det om mig själv men det är onekligen så. Låter kanske som ett nyårslöfte? kommer bli tufft. 

 

 

 

 

 

 

Har fått lite små klagomål på att mina uppdateringar kommer lite väl sällan. Jag förstår inte vad det kommer ifrån? Räcker det inte med en uppdatering i månaden eller kvartalet? Jag kan säga att jag halvvägs är där, jag fotar saker jag kan blogga om och jag skapar fina inlägg i huvudet som är väldigt smarta och roliga. Det är synd att ni inte får ta del av det men ni ska veta att i mitt huvud är det här en grym blogg med flera uppdateringar varje dag. 

 

Nog om det, Jag och Johan (läs Per) har tapetserat om vår fondvägg i vardagsrummet så tänkte visa lite före- och efterbilder. Jag tyckte verkligen inte om hur det såg ut innan och envis som jag är så fick jag min vilja igenom. Tänkte passa på att lägga upp lite fler bilder på radhuset när jag ändå för första gången på minst ett halvår startat datorn. Det bjuds på fler bilder från köket, vardagsrummet och sovrummet. Denna gång med en ordentlig kamera. Kanske ska använda vår trötta dator oftare?